BDD och jag
När upptäckte jag dysmorfofobi och på vilket sätt tar den sig uttryck i min vardag? Hur fick jag en remiss som sedan ledde till min diagnos? Dessa frågor och många fler besvaras under denna flik.
Våren 2009
Våren 2009 läste jag på en blogg där bloggförfattaren skrev om sin panikångest och frågade sina läsare om de också hade liknande erfarenheter. Jag scrollade igenom kommentarsfältet och stannade till sist på en kommentar som fångade min uppmärksamhet. Där skrev en person att den, precis som bloggaren, hade panikångest men också BDD. Nyfiken som jag är ville jag ta reda på vad detta var för någon bokstavskombination. Efter en snabb googling fick jag fram ”body dysmorphic disorder” och började läsa på.
Det tog inte lång tid att identifiera mig med sjukdomen. Det är ju exakt precis så här jag känner! Det är inte fel på mig. Det är trauman som gjort att hjärnan lägger över all skuld och hat på mig själv och därför har jag dessa hemska tankar om mig själv. Ljuset i mörkret är att det finns ett namn på skiten.
Den första jag berättade om min upptäckt för var min dåvarande kontaktperson. Jag var så glad och lättad över att ha hittat ett svar på varför jag mår så dåligt. Äntligen kan jag få hjälp. Responsen jag fick av hen var dock inte alls lika entusiastiskt som jag hade hoppats på. Hen tyckte att jag överdrev och inte alls hade BDD. ”Du är bara en vanlig utseendefixerad tonåring” fick jag som svar. Sen var det inget mer med det. I alla fall inte för min kontaktperson.
Remissen till unga vuxna
Bristen på entusiasm från min dåvarande kontaktperson till trots hade jag bestämt mig – jag skulle få en BDD diagnos på papper. Jag var tvärsäker på att detta de facto var dysmorfofobi jag fajtats med under så lång tid.
Sagt och gjort tog jag upp detta med min psykolog på ungdomsmottagningen i det lilla samhället jag bodde i. Hon var väldigt positiv och även glad för min skull att jag hittat ett svar på mina psykiska plågor. ”Självklart kommer jag skicka en remiss till unga vuxna så du kan bli diagnostiserad.” sa hon.
Det var en enorm lättnad att bli lyssnad till och tagen på allvar. Inga fördömande kommentarer, inget bortförklarande. Bara vanlig hederlig empati och medmänskligt bemötande.
Remissen skickades således i väg och jag kunde bara nervöst gå runt och vänta på att få en tid inom en snar framtid. Vilket jag fick. Personen jag träffade på unga vuxna var vänlig och förstående. Ett lugn hann sprida sig genom kroppen efter mitt besök. Men direkt efteråt följde ångest och än mer nervositet. Skulle jag få en diagnos så jag kunde börja en behandling? Eller skulle jag vara tillbaka på ruta ett?
Knappt en vecka efter mitt möte med teraputen fick jag ett brev på posten. Det löd:
”